När det gäller textilmaterial är nonwoven-tyg med ärmhuvuden ett viktigt funktionellt tyg, och dess slitstyrka är direkt relaterad till produktens livslängd och konsumentnöjdhet. Slitstyrka, kort sagt, hänvisar till förmågan hos ett material att motstå slitage och behålla sin ursprungliga form och prestanda när det utsätts för friktion. Denna egenskap är särskilt viktig för ärmhuvuden ovävda tyger eftersom det direkt bestämmer hållbarheten för manschettdelen av kläderna.

När man diskuterar slitstyrkan hos ärmhuvuden nonwoven tyger måste vi nämna flera nyckelfaktorer: fibertyp, fiberlängd, fiberarrangemang och fiberbindningsmetod. Dessa faktorer är sammanflätade och påverkar tillsammans slitstyrkan hos fiberdukar.

Först och främst är fibertyp grunden för slitstyrka av non-woven-tyg. Höghållfasta, slitstarka fibermaterial, såsom polyester och polypropen, är förstahandsvalet för tillverkning av slitstarka non-woven-tyger. Dessa material har inte bara utmärkta fysikaliska egenskaper, såsom hög hållfasthet och hög modul, utan har också god kemisk stabilitet, som kan motstå friktion och slitage under dagligt slitage och tvätt. Däremot är vissa låghållfasta, lätt brytbara fibermaterial inte lämpliga för att tillverka fibertyg med ärmhuvuden med höga krav på slitstyrka.

För det andra är fiberlängden också en viktig faktor som påverkar slitstyrkan hos non-woven-tyger. Långa fibrer kan bilda ett tätare och sammanhängande fibernätverk och därigenom förbättra styrkan och slitstyrkan hos fiberdukar. Däremot är korta fibrer benägna att gå sönder och falla av under friktion, vilket resulterar i ökat slitage på ytan av non-woven-tyger. Därför, vid tillverkning av ärmhuvuden nonwoven-tyger med höga krav på slitstyrka, väljs därför vanligtvis långa fibrer som råmaterial.

Förutom fibertyp och längd har arrangemanget av fibrer och bindningsmetoden mellan fibrer också ett viktigt inflytande på slitstyrkan hos non-woven-tyger. Arrangemanget av fibrer bestämmer den inre strukturen hos non-woven-tyger, vilket i sin tur påverkar deras totala prestanda. När fibrerna är ordnade prydligt och ordnat är hållfastheten och slitstyrkan hos fibertyg vanligtvis högre. Bindningsmetoden mellan fibrer bestämmer samverkanskraften mellan fibrer. Bindningsmetoder som termisk bindning och nålstansning kan förbättra kopplingen mellan fibrer och förbättra styrkan och slitstyrkan hos non-woven-tyger. Däremot kan vissa enkla mekaniska bindningsmetoder, såsom direkt pressning efter kamning till en bana, resultera i otillräcklig koppling mellan fibrer, vilket sålunda påverkar slitstyrkan hos fiberduken.

Slitstyrkan hos nonwoven-tyg med ärmhuvuden är nära relaterad till dess fibertyp, fiberlängd, fiberarrangemang och fiberbindningsmetod. I tillverkningsprocessen, genom att rationellt välja fibermaterial och optimera fiberarrangemang och bindningsmetoder, kan slitstyrkan hos non-woven-tyger förbättras avsevärt och därigenom möta konsumenternas krav på hållbarhet hos klädesmanschetter. Samtidigt ger detta också fiberdukstillverkare fler tekniska utmaningar och innovationsutrymme, vilket främjar den utbredda tillämpningen av non-woven material inom kläder, heminredning, medicinska och andra områden.